Hela salladshuvudet

Hela salladshuvudet

Ett av mina favoritavsnitt av Seinfeld är “The Abstinence” (“Avhållsamheten”). I den här historian har George Costanza precis fått veta att han och hans flickvän inte får ha sex på sex veckor. Snart därefter upptäcker George – som aldrig riktigt var någon raketforskare – att han har blivit mycket mera intelligent. Han är i själva verket nu ett geni. Genom att använda ett salladshuvud som en modell av Georges hjärna demonstrerar Jerry varför detta har hänt. Tidigare hade George använt nästan all sin hjärnkapacitet till att tänka på sex och hur han skall få det och därför var det bara en pytteliten bit av ett salladsblad kvar för intellektet att använda. Men nu, när sex blivit en total omöjlighet, är Georges hjärna fri att tänka på andra saker och kan fungera ordentligt för första gången sedan puberteten.

Poängen med historien är väldigt överdriven, som vanligtvis är fallet med TV i allmänhet och Seinfeld i synnerhet, men någonstans i all den där överdriften tror jag det finns ett korn av sanning. Begär är en av de mest primära och kraftfulla av alla mänskliga känslor. På den positiva sidan kan den driva oss till att försöka hårdare, låra oss mer och nå högre. Det är dessutom den som säkrar den mänskliga artens fortbestånd. Men för mycket begär kan vara destruktivt. Intensivt begär driver inte bara oss framåt – det kidnappar oss och slänger ut förnuftet från fönstret. Om vår hunger efter något eller någon blir för stark blir den övermäktig och berusande. När det här händer kan våra sinnen inte tänka klart. Vi blir därför utlämnade åt att försöka fatta alla våra beslut på ett ynka litet salladsblad.

Det här är särskilt viktigt i poker. För det första eftersom begär är en av huvudanledningarna till att många spelar spelet. Men det är ett särskilt slags begär. När de sitter vid bordet är det många pokerspelare längtar efter inte köttsliga nöjen, men snarare nöjet av att ta hem en stor pott. Begäret av att vinna. Av vilken anledning som helst – för att tjäna pengar, prestige, skydda vårt ego eller bara för att besegra den andra – det här begäret kan vara väldigt kraftfullt. Det eftersträvade målet är inte en kärleksaffär med en partner av kött och blod, men snarare fullbordandet av relationen med Fru Fortuna. Vissa spelare har ett begär efter Frun med en passion som gränsar till besatthet. Det är här problemen börjar. Den andra anledningen till varför det här begreppet har betydelse är därför att poker är en mental sport. Förmågan att tänka klart, att ta in information och processa denna information för att kunna planera nästa handling är avgörande för att kunna spela bra.

Att ha en för stark vilja att vinna kan förstöra ditt pokerspelande på ett antal olika sätt. Först och främst kan du explodera mycket lättare. Ju mer desperat du är att vinna, desto djupare blir din upprördhet så fort du förlorar. Vi vet alla, eller vi borde veta, hur oundvikligt det är att vi förlorar ibland.

Begäret efter potten kan få de bästa spelarna i världen att fatta dåliga beslut trots bättre vetande. Vi har alla sett det hända och jag är säker på att vi alla har gjort det en eller annan gång – trotsig satsat våra marker eller synat, även om våra hjärnor varnat oss: Nej, gör det inte! Det här är ett riktigt dåligt beslut. När begäret att vinna övervinner oss ropar den där förståndiga lilla rösten bara in i vinden.

Ett annat sätt som lusten efter potten kan störa vår spelförmåga är genom att övertyga oss om att stanna i spelet för länge när vi egentligen borde sluta. Vanligtvis händer det här eftersom vi förlorar och vi vill avsluta omgången med en vinst, eller åtminstone gå jämnt ut. Så vi övertygar oss själva att vi inte är så trötta, vi spelar fortfarande vårt bästa, spelet är fortfarande intressant, bla bla bla – till och med när de här sakerna uppenbarligen inte är sanna. Om starkt begär inte tillfredställs, kommer förnekelse ofta in för att fylla tomrummet. När Fru Fortuna ger oss kalla handen kan vissa mäniskor inte hantera avvisandet bra alls. Ju mer desperat vi vill ha något, desto svårare blir det att acceptera möjligheten av att inte få det. Det är då Förnekelsens Röst kan vara väldigt förförisk: Jag kan äta ostkaka varje dag och ändå gå ner i vikt. Jag kommer att vinna på lotto den här veckan. Han kommer lämna sin fru för mig. Jag är jättesnygg i spandexbrallor. Jag kan fortsätta syna med dåliga händer och små möjligheter till stege och ändå vinna för det är så bra jag är.

Intensivt begär kan också få oss att pressa oss för mycket, för hårt, för tidigt. Förutom att övertala oss till att fatta dåliga beslut, kan det också sporra oss till att spela på för höga gränser innan vi – eller våra konton – är färdiga. Men vissa pokerspelare låter hungern efter att vinna mera nu bli en ursäkt för att spela ett högt spel för tidigt. Det motsatta är också sant. För mycket begär kan få oss att spela under rädsla. Den onda tvillingen till lusta är rädsla och dessa två känslor går nästan alltid hand i hand. Ju starkare begär, desto starkare rädsla. Och det är i princip omöjligt att spela bra med rädda pengar.

Men det kanske sämsta sättet som lusten efter potten stör vår förmåga att spela poker väl är att den helt enkelt hindrar oss från att ta in information så bra som vi borde. Poker är väldigt situationsberoende och för att se situationen klart måste man ha en klar blick och ett klart sinne. Ett sinne som inte är förorenat av en brinnande längtan efter att vinna. Som uttryckt i den klassiska The Platters-sången:

They said someday you will find
All who love are blind
When your heart's on fire
You must realize
Smoke gets in your eyes

Poker är svårt nog även när din hjärna fungerar på sin toppkapacitet. Gör det inte svårare för dig själv genom att försöka spela med bara ett slokande salladsblad.