“Du spelar precis som jag”
“Du spelar precis som jag”
Av Arthur S. Reber
De flesta av oss tycker om oss själva och det inkluderar pokerspelare. Vi tenderar också att tycka om folk som tycker om oss, sådana som påminner oss om oss själva. Lika barn leka bäst, i poker som i livet.
Och, som vilken bra psykolog som helst kan berätta, kan vi få igång den här tendensen utan allt för stor ansträngning. Vi letar inte bara efter andra som är som oss, vi tenderar även att begåva dessa andra med egenskaper vi är bekanta med, sådana vi känner oss bekväma med, sådana vi själva har. På fackspråk kallas detta projektion. Det betyder helt enkelt att tilldela egenskaper, karakteristika, humör eller tendenser vi själva har till andra. Vi “projicerar” dessa egenskaper till andra.
Ibland är den här tendensen välgörande och kan i själva verket vara användbar. Om vi är på gott humör och tycker om livet är vi benägna att se andra på det sättet, vilket verkar till allas fördel. Man kan även använda de här psykologiska knepen för att putsa av de vassa kanterna på den interpersonella interkationen som när vi bortser från en viss avighet hos en bekant för att vi letar efter de varmare ögonblicken som är mer så som vi verkligen är.
Freud hävdade att projektion hade en annan, djupare rotad funktion. Han såg den som en försvarsmekanism som kunde skydda oss från obekväma sanningar om oss själva. Om vi är arga och försvarsinriktade kan vi bespara oss själva att erkänna detta genom att se andra som arga och försvarsinriktade. Om vi är rädda och fega kan vi dölja dessa obekväma sanningarna genom att begåva andra med våra egenskaper och se dem som fegisar.
Dessa tendenser är välkända och väldokumenterade Något som också är välbekant och väldokumenterat är det smärtsamma faktum att projektion, som alla försvarsmekanismer, kan ha en baksida. När vi förnekar verkligheten, vilket är vad vi gör här, kan vi sätta oss själva i situaioner där vi gör dåliga val och där dessa kan ha verkligt olyckliga konsekvenser. Vi kan bli förälskade i fel person (om och om igen), läsa andra motiv på fel sätt och lita på de som är opålitliga.
Okej, jag hör dig skrika, “Vad har detta att göra med poker?” I själva verket, en hel del och man kan undvika vissa väldigt svåra och dyra situationer om man förstår den här mekanismen och hur den fungerar vid bordet. För att göra det här behöver vi en princip till och det är nyckeln: Projektion, som alla försvarsmekanismer, fungerar i stort sätt omedvetet. När folk gör dessa psykologiska trick för att försvara sig är de oftast omedvetna om vad de gör. De tror verkligen att den andra killen är arg när det egentligen är de själva. De agerar verkligen som om någon annan är rädd när de själva är rädda och blyga när det är de som sneglar efter dörren.
Jag hoppas du börjar se relevansen. Vid bordet visar sig projektion genom en irrationell tro på att andra spelar “precis som jag”. Spelare som tenderar att vara lite svaga och tighta ser andra på det sättet. De med en förkärlek för att bluffa tror oftast att andra bluffar mer än dem. Synare missar ofta denna tendens hos sig själva men projicerar den ofta på andra.
Jag har en distinkt tendens att tro att andra spelare är solida. Jag tror ofta alldeles för mycket om dem. Ibland tar det ett tag innan jag till slut förstår hur dåligt någon spelar eller hur svaga vissa aspekter av deras spel är. Enligt min erfarenhet händer detta oftast när personen i fråga verkar vara “precis som jag”. De ser ut som erfarna spelare, klär sig ordentligt, har rätt manér, skämtar mycket eller hanterar markerna med obekymrad likgiltighet. Jag upptäcker ofta att jag gjort flera misstag med motståndare som dessa för att jag felaktigt utrustar dem med mina egenskaper. Det är ett klassiskt fall av vad som händer när jag vill att någon skall vara “precis som jag”.
Men den här typen av misstag är inte så farliga. En bra spelare som felaktigt antar att någon är bättre än de verkligen är, är inte så farligt. Det är relativt lätt att återhämta sig från den här felaktiga bedömningen när sanningen om din motståndares spel blir uppenbar. Det verkliga problemet projektion kan orsaka är de som har att göra med de “dyra” ögonblick när du måste fatta ett beslut om huruvida du skall höja eller syna. Det är i pott-limit och no-limit spel som oförmågan att uppskatta projektion kan vara dödlig.
Pokerspelare med en förkärlek för att bluffa tror ofta att andra bluffar när de satsar eller höjer. De som har byggt sitt spel runt att spela bra händer aggressivt tolkar ofta andra som starka när de höjer eller checkraisar. I korthet projicerar de sina egna egenskaper, känslor och förutsättningar till någon annan --- och, fascinerande nog, allt detta händer i mångt och mycket i det omedvetna.
Okej, det här är inte så hemskt kontroversiellt hoppas jag, men är det dåligt? Är det bra? Det är så klart både och, som vi noterade. Försvarsmekanismer skyddar oss, men bara när omständigheterna är de rätta. Projicering kommer fungera bra om du har rätt. Om din motståndare verkligen har en tendens att bluffa, då är du, den inbitna bluffaren bättre än andra på att ta honom på bar gärning. Om han kommer satsa alla sina marker, då kommer du att få dem. Samma sak gäller om din motståndare spelar på ett antal olika sätt – så länge de matchar ditt sätt att spela. En som är van vid att gillra fällor kommer vara mindre benägen att gå i en fälla och kommer lättare upptäcka ett drag av en motståndare som är en lurendrejare. Men, ser du faran här? Det finns så många sätt att spela, så många olika drag att göra, så många olika strategier att använda sig av, så att det blir mindre och mindre troligt att dina projektioner är korrekta. Och när de inte är det, kommer du hamna i klistret.
Jag spelar regelbundet med en spelare som älskar att bluffa. Han har blivit en ganska stadig “bidragsgivare”. De solida spelarna har förstås snappat upp den här spelarens mer uppenbara bluffar vid ett antal tillfällen. Men det verkliga problemet är när han synar i situationer där min tolkning av situationen hade krävt att jag slängde korten med en gång. Eftersom han bluffar så mycket tror han att andra gör det också. Han är inte en klassisk synare för hans spel är i övrigt inte så dåligt. Men han har verkligen den här stora akilleshälen.
Så, hur kan vi hantera det här problemet? Ge dig själv först en bra uppfattning av ditt spel och förstå det – dess styrkor och svagheter och känn verkligen att detta är ditt spel. Det är inte nödvändigtvis någon annans även om de kan spela på sätt som känns bekanta. För det andra, var medveten om andra människors spelstilar och den grad de kan projicera sina egna tendenser till andra. Det är en kliché att de bra spelarna spelar på spelaren och detta är en viktig del av det.
Efter detta kan du försöka få en känsla av hur självmedvetna de är och anpassa ditt spela så att det passar. När du möter en bluffare som projicerar sin stil på andra, försök inte stjäla, vänta tills du har en riktigt bra hand. Han kommer se till att andra har svårt att bluffa. Människor som tycker om att gillra fällor och som överskattar sannolikheten att andra gillrar fällor kan manipuleras med vältajmade höjningar och checkraisningar. Detta är de som kan bluffas av den bästa handen. Till sist, var försiktig med de starka spelarna, de som vet vad deras stil är och som inte antar att andra kommer att göra det samma. En bluffare som vet att han är en bluffare och förstår att alla inte spelar på det sättet är en mycket svårare motståndare än en utan den här personliga insikten. Sensmoralen är: Känn dig själv, döm sedan hur väl andra vid bordet lyssnar till sitt inre öra och gör de lämpliga justeringarna.
