Markernas Psykologi: Storleken har betydelse
Markernas Psykologi: Storleken har betydelse
Av Arthur S. Reber
Marker spelar flera betydelsefulla roller i poker. Nej, jag talar inte om hur stora högar förmedlar makt och kontroll och jag kommer verkligen inte att gå in på ett Freudianskt resonemang – du vet, som att göra en psykoanalys av manliga spelare som tycker om att stapla sina marker som höga torn...
Jag skall vara helt seriös nu. Det finns ett flertal aspekter av att spela poker som exempelvis hur många marker som finns på bordet, hur många som används för att göra en genomsnittlig satsning och skillnaden mellan storleken på olika spelares staplar. Var och en av dessa faktorer har en disktinkt psykologisk effekt i “limit-spel” jämfört med “no-limit-spel” och i kontantspel jämfört med turneringar. Låt oss ta en titt på två av de mest uppenbara sätten som marker påverkar spelet på.
1. Stapelstorlek:: Alla vet att stapelstorleken är en avgörande faktor i no-limit-spel oavsett om vi talar om kontantspel eller turneringar. Om jag har övertaget över dig i ett kontantspel kan jag krossa dig i med en enda hand. Om det är en turnering kan jag skicka in dig i relingen på ett lika abrupt sätt. Om det är ett kontantspel kan du förstås köpa in dig igen (likaså på ett tidigt stadium i en rebuy-turnering) men jag kommer att ha fått ett rejält övertag över dig och mitt förväntade värde har gått upp jämfört med ditt.
Större stapelstorlek ökar antalet potentiella vinster (och förluster förstås). Det finns få saker som är mer frustrerande än att sitta där med bästa tänkbara hand med två motståndare som satsar och satsar fast de har sämre händer än du och, för att du inte kunnat fylla på din “stack”, inte kan vara med på en stadigt växande sidopott. Vi har alla sett otaliga exempel på svaga spelare som berövar sig själva möjligheten att återhämta sig.
Det finns andra, mer psykologiskt känsliga aspekter aktiverade här. Anta att du är ny vid ett bord. Om du är som jag, är en av de första sakerna du gör att ta de andra spelarnas stapelstorlekar i betraktande. Du noterar vems marker som skulle få plats i en espressokopp och vems som skulle kunna användas som insats till det nya kasinot som byggs en bit bort. Den här informationen är kritisk för hur du skall spela under de närmaste timmarna, särskilt hur du hanterar en hand med de här människorna och deras respektive stapelstorlekar.
Men, är du som jag, följer en rad subjektiva element med i den här utvärderingen. Det är svårt att inte misstänka att de med de stora staplarna är bättre spelare och att de med de pyttesmå staplarna är de sämsta spelarna. Vi vet alla att det här är en farlig generalisering och vi försöker att inte låta det påverka vårt spel, men påverkar det gör det. Med tiden justerar vi hur vi utvärderar nivån på de andra spelarna, men vår första reaktion kommer nästan säkert att vara färgad av den här “stapelstorleksfaktorn” - och om det är något som kommit från den senaste psykologiska forskningen så är det att det första intrycket kan vara bestående och vara fövrånande motståndskraftigt mot förändring.
Barry Tanenbaum, en stabil spelare och handledare vars spel är respekterat runt om i pokervärlden, förespråkar den “snabba omladdningen”. Han hävdar att det är självmord att sitta bakom en liten stapel. Det får dig att se sårbar och svag ut. Han poängterar att små staplar, oavsett om du är med i ett kontantspel eller en turnering bjuder in till att bli anfallen. De blir utsatta för en hel del kringskuffande av sina motståndare. Små staplar bjuder in till aggression från andra vid bordet, något du aldrig vill bjuda in till.
Dessutom vet vi alla att vi spelar bättre poker när vi håller på att vinna än när vi håller på att förlora. Stora staplar associeras med vinst och den känslomässiga tonen av ett berg med marker påverkar alla runt bordet. Även om du håller på att förlora, kommer du troligen att spela bättre om du har ett respektabelt antal marker framför dig än om du går ner dig tills du knappt har några kvar. Och, förstås, de nya spelare som tillkommer kommer tendera att se dig som en stabil spelare, även om du håller på att få stryk till höger och vänster. Så ladda upp när du kan, det stärker intimidationsfaktorn.
Markerstapelfaktorn är, intressant nog, en av de få psykologiska aspekterna av poker som är viktigare i limit-spel än i no-limit – åtminstone i låg- och mellannivå-spel. I no-limmit-spel begränsas du normalt sett av storleken på den initiala buy-in-summan, ofta 100 gånger Big Blind. Om du kommer till ett $2 - $5 no-limit-spel kommer troligen (men dock inte nödvändigtvis) vem som helst som har mindre än $500 framför sig att förlora spelet och någon med $2000 uppstaplade har nästan säkert ett stort försprång. De här mönstren är inte så uppenbara i limit-spel. I själva verket, efter att ha pratat med Barry om det här, justerade jag min strategi. Nu, när jag spelar no-limit köper jag alltid in mig på maxsumman. När jag spelar limit köper jag in mig för mycket mer än konventionell visdom rekommenderar (20 Big Bets, som Sklansky´s klassiska förslag) och köper diskret in mig för mer om min stapel minskar för mycket.
2. Markervalör: Man skulle inte kunna tro att det här är en viktig faktor (när allt kommer kring, 100 spänn är 100 spänn, så vem bryr sig om det är en enda sedel eller fem tjugor som ligger där), men det är det. En jättelik hög med $5-marker kommer att ge mer action än en liten stapel med gröna och svarta marker, även om summan är den samma The Tropicana i Atlantic City sprider det som blivit känt som det “rosa” spelet för att man endast använder $2.50-marker. Om någon kommer in med en stapel marker med andra valörer, kommer spelarna protestera tills de går och växlar in dem mot rosa marker. Spelet är $7.50 - $15.00 men det blir större spel än något $10 - $20-spel jag någonsin sett. I själva verket ropar givaren ut satsningarna räknat i antal, inte i summor, “tre marker för att syna” “höjning, tolv marker in”.
På samma sätt blir det högre spel med $20 - $40-spel med $5-marker än $25 - $50-spel med $25-marker; mer spel vid $75 - $150 med gröna marker än $100 - $200-spel som bara använder svarta marker. Det finns något väldigt meningsfullt, t.o.m. skrämmande med att sätta in två staplar med tre eller fyra marker som bara inte fångas av att kasta in en enda marker på filten. Det finns en särskild tillfredsställelse i att sitta bakom ett slott av formad lera som inte förmedlas av en pytteliten stapel, även om summan i båda staplarna skulle kunna betala för lika mycket i snabbköpet.
Men det är klart, du vill nog inte att saker och ting skall gå helt överstyr. På “BARGE” (en förkortning för Big August Recreational Gamblers Excursion, ung. Stora August Fritidsutflykt för Spelare) älskar deltagarna att spela med bara vita marker. Jag har sett spelare sitta bakom bokstavligen berg av vita marker, ibland mer än tusen. I själva verket fick kasinot slut på $1 marker för att så många av dem fanns i pokerrummet. Men BARGE:are brukar vara lite galna....
I turneringar brukar det här också ha en viss betydelse. Efterhand som antalet spelare går ner och blindsen går upp, kommer turneringsansvarig att “sätta färg” på de återstående markerna och ta bort de med små valörer och ersätta dem med mer värdefulla marker. Den här förändringen måste göras om inte antalet marker skall bli svårhanterligt och satsningen bli besvärlig, men i många turneringar görs det för snabbt. Det är en distinkt känsla av modfälldhet att gå till paus med ett dussin eller fler stapeltorn och sedan återvända för att se att varje härlig stapel av tjugo $25 marker har ersatts med en enda bricka som det står $500 på och att de där respektingivande bergen av $100 marker sitter i patetiska små staplar av underligt färgade plastbitar.
Min erfarenhet är att de här förhastade färgbytena skadar spelet. Spelarna lyckas inte uppskatta sin sanna stapelstorlek. De tar risker och synar vid fel tillfälle. Det är nästan som om de börjar se en marker som “bara en marker” snarare än att behandla var och en med den monetära respect den förtjänar. Även om du klarar av att hålla de sanna markervärdena i huvudet är det ändå svårare att spela ett solitt taktiskt spel under de här förutsättningarna.
Jag har talat med flera turneringsdirektörer om det här. De sätter oftast dövörat till. Jag misstänker att de är väl medvetna om effekten av att “färga om” och att de tycker om det. Från husets synvinkel är det bra eftersom det tenderar att avsluta turneringen snabbare och öppna upp borden för kontantspel.
Så, för att summera, det finns verkligen en markernas psykologi. I själva verket finns det flera andra aspekter som jag inte har plats för, som det enkla faktum att marker inte ser ut eller känns som “riktiga” pengar och jo, de där psykoanalytiskt färgade tornen som killar gillar att bygga.... Kanske nästa gång.
Arthur S. Reber är en pokerspelare och författare till böcker och krönikor om poker och spelande. Han skrev The New Gambler’s Bible och var medförfattare till Gambling for Dummies. I sitt andra liv är han Professor Emeritus i psykologi på Brooklyn College och The Graduate Center på CUNY och har skrivit ett flertal vetenskapliga artiklar och böcker inom Kognitiv Psykologi. Email: areber@brooklyn.cuny.edu
